AIN0

hästar var mitt liv från 9 års ålder, till 20 års ålder.
jag kunde ALLT! det lilla självförtroende jag hade, fanns när jag hade hästar omkring mig.
beslutade mig för en karriär inom ridsporten, gick hästgymnasium, blev diplomerad hästskötare på Strömsholm.
fixade ett jobb som hästskötare/beridare/utbildare/tillridare hos en tjej som då red i juniorlandslaget.
for på tävlingar såväl i Sverige som utomlands, fantastiskt upplevelse.
men... när jag var 20 gjorde jag ett sådant misstag... sålde min ponny.., min själ och mitt hjärta dog totalt av det.. all min gnista försvann...
strax därefter åkte ponnyn jag ridit till och tyckt mycket om, tillbaka till sin ägare, som i övrigt var mycket nöjda med det arbete jag gjort med honom. min gnista slocknade helt.. puff väck...
tog ett drastiskt beslut och åkte hem.
bodde dock kvar i grannstaden i 1 år till, men hade inga hästar i min närhet alls.
när jag efter det året flyttade tillbaka hem till Uppsala, så red jag några hästar i mitt gamla stall, men det var ju inte som att ha en egen häst, så det tröttnade jag på, skaffade pojkvän i Sthlm och flyttade dit (hit?).
sen 2002 har jag suttit på en häst 2 ggr...

efter att ha haft ett ca 5 jobbiga år, mest psykiskt, rett ut all den skiten och försökt gå vidare, tänkte jag att jag ville börja rida.
letade på medryttare. nu, men hittade inte riktigt nåt som passade, så jag la ut en egen annons och fick napp redan efter 1 dag!
åh vad jag mådde dåligt innan jag skulle iväg och provrida hästen... åh vilken jävla ångest jag hade! fyfaaan! jag grät i princip! funderade tom om jag skulle ställa in det...
tur jag inte gjorde det...
det var skitjobbigt att rida.. min kondition var icke existerande, samma gäller mina muskler... satan sån träningsvärk jag hade dagen efter!
men... jag kände en glädje jag inte känt på läääänge....
jag funderade i flera dagar över om jag skulle börja rida hästen 1 dag/vecka, han var så himla stor! hade svårt att hänga med, kändes okontrollerat... såklart? jag e ju sån jäkla ponnytjej fortfarande, och det var ju egentligen vad jag ville ha, men jag bör ju va glad över att hitta ett fint halvblod att rida?
förväntade mig att ha samma kunskap och känsla som för 10 år sen, och visst, känslan och kunskapen finns, den e bara enormt otränad... men det ligger där bak i hjärnan och bara VILL ut!
när han skadade sig i en olycka med transporten, skulle jag linda benen på honom en dag, och det bara flöt på! jag blev faktiskt lite förvånad över mig själv. :)

however... drömmarna om att få ha en egen häst har kommit tillbaka... det är nåt jag verkligen vill!
tanken är även att börja rida på ridskola i höst.
visst, tanken är halvknäpp... men jag rider ut på Tabasco (medryttarhästen) 1 gång i veckan, jag behöver rida lektion för att komma tillbaka i allt som jag vill komma tillbaka till.
dessutom kanske få chansen att hoppa lite klubbhoppningar osv, det vore ju skitkul! (meh hallåååå... jag har liXXom tävlat LA i hoppning... dööhhhh....) ;P
mamma och pappa vill gärna detta för mig, och vill gärna betala en slant för att jag ska kunna börja rida på ridskola, så jag hoppas att min chef kan klura ut schemat nog för att jag ska kunna rida samma dag varje vecka.

Ja... men åter till rubriken!
Jag vill söka till Hippolog-utbildningen, men jag är långt därifrån.
Jag kan tänka mig jobba som hästskötare/beridare igen, men vem vill anlita en snart 32-åring? verkar inte det mest konstigt?
trots att de flesta tror att jag är max 25 år gammal... även jag själv...

nån som vill ge en tant ett försök?
=)